I David Allens resonemang (och bok GTD) gillar jag att det finns en tydlig anklang av resultat kontra vilja.  När jag utbildar medarbetare och bekanta i GTD, 7Habits och personlig effektivitet gör jag det med ordet vilja.  DA använder de två benen Control, där kontroll står för översikten, makten, förmågan ja kontrollen och Perspective, vilja* som står för prioriteringarna.

Saxat från GTD: Prioritera genomtänkt (del 3)

DA beskriver Perspective med en möjligen fånig flygplansbild, där höjden över havet illustrerar graden av översikt (och tidsperspektiv). Från flygbanan upp till 50′000 fot beskrivs Actions/Åtgärder, Projekt, Areas of responsability/Livsområden*, 1-year-goals, 5-year-vision och Life Mission/Livsmål*. På dessa 6 nivåer listar vi vår vilja, våra prioriteringar, med de olika perspektiven.

*min översättning

Som AW skrev häromdagen så måste väl effektivitet handla om vad jag vill inte vad produktivtetsmätare av olika slag tycker eller påstår.

Men..

Har jag inte en klar – nedskriven – bild av vad jag vill, då blir ofta biggest and loudest det som är lättast att ta tag i. Och här skapas en negativ känsla av krav och press som leder till oro, och uppgivenhet och en ond cirkel av stress. Jag tror att med översikt över allt man gör – och med perspektiv på vad man vill. Då kan man vara helt lugn och fullständigt effektiv.

Mina studier har huvudsakligen bestått av kommunikationsinriktade ämnen som medie- och kommunikationsvetenskap, marknadsföring och retorik. Professionellt har jag ägnat mig åt exempelvis politisk påverkan, försäljning, projektledning och produktion av webbplatser.

Vilken är principen? Jo, att i alla dessa situationer måste man vara mycket medveten om vem som är mottagare eller målgrupp för det man producerar och sedan utgå ifrån dennes perspektiv. För marknadsföraren är detta självklart. För försäljaren är det A och O att kommunicera nytta framför funktion. Språkhantverkaren (exempelvis författaren) måste veta vem som kommer att läsa texten för att kunna anpassa sitt språk därefter.

I effektivitetslitteraturen är detta lika basalt. Om du vill åstadkomma saker i relation till andra människor så måste du förstå dem!

Dale Carnegie återkommer till detta flera gånger i How to win friends and influence people. Redan i det inledande kapitlet där han redogör för ”Grundläggande tekniker för att hantera människor” så kretsar resonemangen kring detta. Vi ska 1) ge beröm, inte kritisera; den andra personen har antagligen menat väl och kommer annars att bli sårad och försvara sig, 2) visa ärlig och uppriktig uppskattning, alltså appellera till människors grundläggande behov av att känna sig viktiga och duktiga och 3) se till andra människors vilja och begär, de struntar nämligen i vad vi vill.

För Stephen Covey är det här också viktigt. Han formulerar det i sin femte av sina Seven habits of highly effecitve people: ”Seek First to Understand, Then to be Understood: Principles of Mutual Understanding”.

Både Covey och Carnegie är överens: vi ska inte bara följa dessa råd för att vara snälla. Vi ska göra det för att det hjälper oss att nå resultat och komma närmare våra mål.

Det verkar som att den här principen utgör ett fundament för mänsklig interaktion. Ändå är det så sällsynt med människor som följer dem. Kritik är vanligare än beröm och företag och politiker envisas med att förmedla vad de vill och vad de är bra på och kan åstadkomma. Dags för en förändring?